Om min foto-bakgrund
Efter den sedvanliga Kodak Instamaticen i början av 70-talet och ett övertagande av min pappas kompaktkamera några år senare skaffade jag min första systemkamera, en Konica FC-1, i början av 80-talet. Som blivande ingenjör var jag då nog mest intresserad av tekniken och fascinerades av teleobjektivet som kunde förhindra att de flesta motiv bara blev flugskitar på det färdiga kortet, som Björn Borg här till höger på Instamatic-bilden från Båstad 1974.
Hade inget direkt bildsinne, utan tyckte väl på nåt tonårs-pretentiöst vis att om man bara fotograferar tillräckligt långsökta saker på tillräckligt märkliga ställen så erhåller det automatiskt nån form av konstnärlig status. Skaffade för detta ändamål bland annat ett softspot-filter och ett stjärnfilter, utan att någonsin få någon vettig användning för dem.
I slutet av 80-talet flyttade jag till Halmstad för högskolestudier. I det lilla studentkollektiv jag bodde i fanns ett inbitet intresse för vindsurfing och jag fick då tillgång till spännande actionmotiv även om jag inte var särskilt intresserad av surfingen som sådan. Mina studiekamrater höll på med hopp, loopingar och andra spektakulära manövrer, så potentialen för häftiga bilder fanns där. Timmarna på en stormig strand blev många.
Dock var min utrustning lite begränsande. Utan autofokus blev skärpan ofta fel, och ett 200 mm objektiv ser inte så mycket från stranden, tillbaks till flugskitarna alltså. Och en motor på kameran hade ju ökat lucky-shot-faktorn.
Köpte lite begagnad extrautrustning i form av en "auto winder" till Konican, ett 500 mm Tamron spegelreflextele med fast bländare 8 och en 2x converter som vinjetterade bort halva bildytan. Dock var det fortfarande svårt att få tillräcklig utdelning. Om allt annat blev rätt låg oftast skärpan fel, och varje knäpp kostade ju en slant på denna gamla goda analoga tid, särskilt som jag envisades att fota dia. Så efter studierna rann min karriär som actionfotograf ut i sanden, mest för att motiven försvann med klasskamraterna.
Nästa analoga stadium inleddes i mitten av 90-talet när ekonomin tillät inköp av en Canon 50E med autofokus och bättre ljusmätning. Blev en del fotograferat, har väl 5000+ diabilder liggandes, bland annat från en resa till Skottland. Det ligger i planen att scanna in ett urval av dessa foton när tid ges, så något av dem kanske dyker upp i ett galleri här på sidan så småningom. Dock gjorde civilståndet i övrigt ganska snart att den stora volymen blev kort - det som nu heter "bilder" hette fortfarande "kort" på den tiden - på familjen med ett antal klassiska album som resultat.
Som tillägg till ovanstående kan jag glatt konstatera att utvalda analoga foton faktiskt slutligen scannades in och blev till två olika julklappsfotoböcker åt de närmast sörjande 2020:
Sju år i Skipås - Mimmisa fotobok samt
Skottland 1997 - En bilderbok om en semesterresa.
När digitaliseringen kom efter millennieskiftet tänkte väl jag som många andra att det mest var en ploj för kompaktkameror och inte skulle slå igenom för "riktig" fotografering. Så var det ju inte, skaffade så småningom en digital systemkamera, Canon EOS 30D.
Parentes: När grabben några år senare köpte en kamera för pengar han fått i 18-års present, till en bråkdel av priset för min kamera, fick jag veta av försäljaren att "30D var bra och prisvärd på sin tid, men kameran han köper nu är mycket bättre på alla punkter".
Hrumpff.
Insåg också snart att denna nya digitala teknologi kräver kunskaper i "data", vilket kändes som ett stort och svårgenomträngligt steg, och fotograferandet stannade därför i huvudsak vid familjebilder som blev liggande på hårddisken. Sporadiska försök att komma loss med fotandet resulterade i en hel del bilder från hästhoppningstävlingar och liknande. De förblev dock oanvända på hårddisken eftersom jag inte visste vad jag skulle göra med dem, eller hur detta i så fall skulle åstadkommas rent tekniskt.
Undantaget är väl hemsidan jag tillverkade om gården på Österlen som vi flyttade till 2007, Tågarp Dalagård. Min kompletta oförmåga gällande digital bildhantering och -behandling gjorde dock att det kändes mer halvdant och besvärligt än tillfredsställande och kreativt.
Den digitala systemkameran låg alltså oftast på hyllan under ett antal år, med vissa kortvariga återfall som dock klingade av tämligen snabbt eftersom det inte blev något direkt resultat av dem.
Mitt kajakintresse var väl egentligen det som fick mig tillbaks på spåret igen. Fotografering under kajakturerna gjorde bilderna automatiskt mer intressanta, jag började bygga en egen kajak och tycket att det vore kul att starta en kajakblogg/-hemsida runt bygget. Började efterhand också bli alltmer "avancerad" - allt är ju relativt - i mitt kajakutövande. Fotograferandet som sådant blev successivt mer och mer intressant, drivet av kajakingen. Systemkameran kom ut ur garderoben för första gången på länge i samband med Läckö kajakträff sommaren 2019.
Mot denna bakgrund kom så den utlösande faktorn till mitt mer seriösa återupptagande av fotograferingen:
En bekant som håller på med naturfoto och extraknäcker som bröllopsfotograf, Mattis Andersson, såg några av mina kajakbilder och sa med emfas att "det här måste du ju göra något av!"
Min första reaktion var "äsch, vad skulle det vara och vem skulle vara intresserad av det?"
Men det sådde ett frö och det ena ledde till det andra.
Så här är jag nu!
Mycket tack vare Moderskeppets lättillgängliga och pedagogiska kurser.
Och ett stort tack även till Mattis som kickade igång det hela!
Vet fortfarande inte vem som skulle kunna vara intresserad, men nu gör jag åtminstone något av det.