Photoshop - kreativt verktyg eller fuskarens favorit?

Jag kommer härnedan ibland att anväda termen "etiskt" för att benämna den acceptabla sidan av vad som är "tillåtet" i samband med bildbheandling/-manipulation. Begreppet etik omfattar ju många fler aspekter av bildarbetet, exempelvis eventuellt kränkande bilder, dold fotografering, respekt för upphovsrätt med mera, men eftersom denna text avser just gränsdragningarna är det endast denna infallsvinkel jag har på det etiska.

Inledningsvis måste syftet med bilden få avgöra hur långt det är rimligt att gå i efterbehandlingen. Gör man anspråk på att fotot skall vara dokumentärt eller ha något "bevisvärde" i förhållande till verkligheten bör man ju hålla sig inom väldigt snäva gränser för att inte skapa fake news. För att bibehålla sin trovärdighet som dokumentärfotograf eller nyhetsredaktion bör man nog upprätta en väldigt tydlig policy som hellre är lite åt det onödigt begränsande hållet än tvärt om. Om man börjar jobba i en gråzon är förmodligen risken stor att betraktarna av bilderna blir osäkra på tillförlitligheten i allmänhet.

 

Är syftet däremot att skapa mer eller mindre abstrakta uttryck av konstnärlig karaktär är det ju inte verkligheten man strävar efter att avbilda annat än kanske indirekt och då kan det ju rimligtvis inte spela någon roll hur stora friheter man tar sig. Fotografiet kan då jämföras mer med en målad tavla, där man ju kan tolka verkligheten precis som man vill utan att någon har synpunkter på det. Så länge det är uppenbart att det inte är fråga om en reportagebild med sanningsanspråk kan man alltså i princip ta sig vilka friheter man vill. Det svåra är att dra en tydlig gräns någonstans mellan dessa båda uppenbara ytterligheter, var någonstans i gråskalan det är rimligt att dra sin egen gräns. Det är denna gränsdragning jag ska försöka filosofera kring i resten av denna text.

​

Det är en alltför grov förenkling att bygga sitt resonemang på att kameran på ett neutralt vis registrerar verkligheten och att fotografen sedan inte bör göra några justeringar i förhållande till detta. Så har det aldrig varit någon gång sedan fotografin uppfanns.

​

För det första, fotografen själv är aldrig objektiv hur mycket hen än försöker. Den som håller i kameran bestämmer åt vilket håll den ska riktas och vad som ska hamna innanför bildrutan och vad som ska hållas utanför. Det utsnitt som den tagna bilden visar behöver inte alls vara representativt för den verklighet som rådde på platsen när bilden togs.

Är det någon principiell skillnad på om jag vid fotograferingstillfället vrider kameran något åt vänster för att undvika att få med något visst föremål i bildens högerkant jämfört med om jag "photoshopar" bort det i efterhand? Kanske, kanske inte...

​

Om jag ska fotografera en fin blomma är det nog många som utan skrupler skulle böja sig fram och ta bort en nedfallen trädgren som ligger i vägen och stör motivet. Om jag ska ta en resebild på familjen framför nåt välkänt monument kan nog de flesta tänka sig att be en utomstående turist flytta sig lite åt sidan för att inte komma med i bilden. Förmodligen är det betydligt färre som tycker att det är lika okontroversiellt att retuschera bort detta störande element i datorn. Finns det någon avgörande skillnad? Det slutliga bildresultatet blir detsamma i båda fallen så ingen av bilderna är mer sann än den andra, eller...?

​

För det andra, kameratekniken i sig är inte objektiv. Inledningsvis var filmplåtarna av så dålig kvalitet att det knappast gick att påstå att bilden visade verkligheten. Länge tillät kemin bara svart-vita bilder, och utan färg är det ju ingen korrekt objektiv återgivning.

​

Vidare har det mänskliga ögat har en helt annan dynamik är en kamera.

• Människans syn kan hantera ljusa och mörka områden i synfältet på ett mycket bättre sätt än kameran, som om det är för stor skillnad måste välja på att antingen korrekt återge de mörka eller de ljusa partierna.

• Samma sak gäller för skärpa, våra ögon ställer om konstant och vi får då intrycket av att vi kan se skarpt på "alla avstånd samtidigt". När kameran exponerar en bild däremot så är skärpan inställd för ett visst avstånd och sedan är det som det är, våra ögon kan inte göra något åt detta när vi tittar på en tvådimensionell bild. Bilden återger inte det våra ögon såg i verkligheten.

• Våra ögon har ett väldigt stort synfält, men fokuserar bara på en sak i taget. Ovidkommande detaljer sorterar ögonen, eller snarare hjärnan, bort och vi uppfattar dem inte. Kameran däremot har inte detta filter, allt kommer med i bilden och den blir därför sällan lika renodlad som vi uppfattar motsvarande motiv i verkligheten.

Listan kan göras lång, men poängen är att kameran inte registrerar verkligheten på samma sätt som vi uppfattar den, det kan tvärtom i många fall vara så att den efterföljande bildbehandlingen i datorn kan göra bilden mer "verklig" i förhållande till det vi uppfattade på platsen än vad bilden var från början när den lämnar kameran.

​

Men, det ska erkännas, kameran lägger inte till föremål i bilden som inte finns i verkligheten eller tvärt om.

​

Det verkar som att en rimligt vanligt förekommande inställning, medvetet eller omedvetet, är att det som gick att göra på den analoga tiden är acceptabel bildbehandling, medan allt utöver det är fusk och manipulation. Frågan är då vilken fas i fotografins historia ska vi använda som referenspunkt när vi definierar vad som är tillåtet eller inte? Och varför ska i så fall gränsen för vad som är bild-etiskt acceptabelt dras just där?

​

Den vanligaste tankegången bakom att ange "sådant som var möjligt i mörkrummet på den analoga tiden" som demarkationslinje är förmodligen att man uppfattar att det inte gick att göra några förvanskningar av bilderna på den tiden, att fotot som kom ut var exakt det som kameran registrerade. Men detta är en vag gränsdragning som nog beror mer på tradition och nostalgi än på ett väl underbyggt resonemang. Varför skall tekniska möjligheter och begränsningar vid en viss tid definiera vad som är bild-etiskt försvarbart och vad som inte är det?

 

Här följer några invändningar mot detta sätt att underbygga denna typ av gränsdragning.

​

För det första, som jag diskuterat ovan, så är varken kamerautrustningen eller fotografen ett objektivt redskap, varken nu eller på den analoga tiden. Så många källor till förvanskning av verkligheten fanns redan på den gamla goda tiden.

​

För det andra så stämmer det inte att det inte gick att påverka bildresultatet på den analoga tiden. Olika filmfabrikat och sorter hade ett avgörande resultat på hur bilden blev vad gäller färg, mättnad, kontrast och andra egenskaper. Seriösa fotografer valde filmtyp utifrån hur de ville att den färdiga bilden skulle se ut. Idag väljer vi inte filmtyp i förväg för att uppnå dessa effekter, utan drar i olika bildbehandlingsreglage i efterhan när bilden redan är tagen.

​

För det tredje så fanns det i samband med framkallning av filmen och framställningen av pappersbilder från bildnegativen, kopieringen, ganska stora möjligheter att påverka den slutliga bilden även på den analoga tiden.

Ljusa upp vissa områden, mörka ner andra. Öka skärpan, justera färgerna, och så vidare.

Detta var en viktig del av hantverksskickligheten i fotografyrket och det fanns till och med ett särskilt yrke, kopist, för de som specialiserat sig på att framställa papperskopior.

Dessa möjligheter till "bildmanipulation" har förmodligen gått många av oss hobbyfotografer förbi eftersom vi inte själva framkallat och kopierat våra bilder. Istället lämnade vi in dem i fotoaffären eller, i senare delar av den analoga eran, skickade själv iväg filmen direkt till ett postorder-labb för framkallning. Dessa labb hade sina processer för att justera bilderna så att exponering, färger etc skulle bli så bra som möjligt utifrån nån slags allmän norm för hur bilder ska se ut. Så på sätt och vis kan man säga att även dina egenfotograferade semesterbilder från London 1995 är "manipulerade" i viss mån av fotolabbets "optimeringsprocesser", du har bara inte funderat så mycket på detta, eller ens visst om det. I dag har även denna del av bildskapandet gjorts tillgängliga för den enskilde fotografen i form av olika datorbaserade bildbehandlingsprogram

​

Men, man kan ju inte sticka under stol med att möjligheterna att manipulera, eller förädla, bilderna har ökat med den digitala tekniken och även blivit mer allmänt tillgänglig. Därför är det fortfarande högst relevant att försöka reda ut sin personliga ståndpunkt angående var man själv drar gränsen.

​

Min personliga slutsats så här långt är att det är irrelevant att snegla på begränsningarna i den analoga mörkrumstekniken för att avgöra vad som är acceptabelt att göra i photoshop. Det behövs ett annat angreppssätt som inte baserar sig på tekniska möjligheter och begränsningar vid en viss tidpunkt i foto-historien utan på ett resonemang utifrån en etisk utgångspunkt snarare än en teknisk.

​

​

​

När du efter att ha fotograferat kommer hem och tittar på bilderna i datorn händer det förmodligen rimligt ofta att du blir besviken. Det vackra landskapet du fotat ser platt, grått och blaskigt ut. Den överväldigande känsla du fick av scenariot när du var där återspeglas inte alls i de bilder du fick med dig hem.

Detta beror åtminstone delvis på att kameran har sina begränsningar, den kan inte återge det som ögat ser. Färger, tonomfång och djup, allt uppfattas annorlunda och i många fall bättre av våra ögon än vad kameran kan återge på en tvådimensionell bild. Men genom att "framkalla bilden digitalt", det vill säga göra motsvarande justeringar som fotolabbet gjorde åt dig på den analoga tiden, kan du ofta få fram en bild som mera överensstämmer med det du såg när du fotograferade.

​

​

"Biologiskt värde"

​

​

​

För att summera med någon slags konklusion av ovanstående å-ena-sidan-å-andra-sidan-resonemang:

• Oavsett var du läger din gräns för vad du tycker är etiskt okay bildbehandling är det nog en god idé att fundera genom saken och försöka ha en konsekvent "policy" som du själv kan stå för.

• Det är inte så enkelt som att säga "allt i photoshop är förbjudet", "klonverktyget får man aldrig använda", "allt som går att göra i ett analogt svart/vitt mörkrum är tillåtet, allt annat oetiskt" eller något liknande baserat på specifika verktyg eller att en viss fotografisk teknik/tidsålder skulle utgöra facit för vad som är etiskt acceptabelt.

• Det är nog också en bra idé att vara öppen med sin policy så att alla vet var man står och kanske också i vissa fall varudeklarera publicerade bilder genom att ange att och hur de är bildbehandlade.

​